27 maj 2011

Skölja synden av spädbarnen



- Om våra religiösa traditioner, del 2

I förra delen skrev jag om de två traditionerna kyrkovigsel och konfirmation. Två djupt rotade traditioner med kristen innebörd, men som trots allt är fritt valda av vuxna - och nästanvuxna - människor.

I detta tredje och sista exemplet är medverkandet inte ett fritt val av individen. Jag talar om barndopet.

Någon gång på vägen från instiftandet fram tills idag har betydelsen av dopet förvanskats totalt i vårt svenska sinne. Det har i folkmun kommit att bli blott en namngivningsceremoni i en högtidlig lokal. En betydelseglidning så till den grad att vi rent språkligt till och med har anammat termen "döpa" då vi ger något ett namn ("jag döpte mappen till Festbilder" osv.)

Men man döps inte till ett NAMN - utan till en TRO. Dopförrättaren säger inte "Jag döper dig till Vemihelvete-Anders, i Faderns...", utan "Jag döper dig, Vemihelvete-Anders, i Faderns..." osv. När det en gång i tiden var kyrkan som höll i folkbokföringen kunde man kanske ha en gnutta fog för denna missuppfattning. Men idag är det skatteverket som håller reda på oss, och den där gnuttan finns inte mer.

Dopet är inom kristendomen en pånyttfödelse i Guds, Jesus och den helige andens namn. Vattnet symboliserar (och enligt tron även åstadkommer) individens renande från synd, genom nåden.

Fundera nu ett slag på om du anser att ett litet spädbarn bär på en synd.

Barnet blir även medlem i Svenska kyrkan om man låter döpa det där. Alltså ett medlemskap i ett trossamfund. En tro. På en livsåskådning. För en individ som knappt är medveten om sin egen fot. Detta är illa nog.

Men där kan man trots allt själv gå ur när man nått myndig ålder. Man beställer, fyller i och skickar in en blankett och bidar därefter sin tid så är man till slut ute ur medlemskapet och den där rent organisatoriska biten är avklarad.

Det man däremot inte kan göra är att avdöpa sig. Man är för resten av livet döpt in i den kristna tron.

Nu kan man ju i och för sig säga att det där med att vara döpt in i en tro ändå bara är symboliskt. Det spelar väl ingen roll att man inte kan avdöpa sig om man ändå inte tror på det.

Men en symbolisk tillhörighet kan kännas nog så illa. För även om jag inte tror på själva guden och anden, så är kyrkan, religionen och samfundet i allra högsta grad verkliga ting. Ponera att du blivit utnämnd till hedersdoktor hos (vi tar nåt som förhoppningsvis ingen av oss vill förknippas med utan tar bestämt avstånd ifrån) Svenska sällskapet för rashygien - och det är en evig och oåterkallerlig utnämning som du inte kan avsäga dig. Hur skulle du gilla det? Det är ju bara en hederstitel. Bara symboliskt. Eller?

Nu är det inte så troligt att religion inom överskådlig tid kommer gå samma väg som Svenska sällskapet för rashygien - dvs försvinna till historiens mörkare rullor. Så dopet som sakrament och tradition kommer att leva kvar länge än.

Det minsta du kan göra som nybliven förälder är att tänka efter både en och två gånger innan du låter döpa ditt spädbarn. Vad dopet inte är; vad det är och symboliserar; huruvida du tror på det själv och vill föra över det på ditt barn.

Ditt barn som ännu inte har möjlighet att välja själv.

27 kommentarer:

  1. Lisa the Texas atheist2011-05-27 23:29

    How about this -- I was actually baptized twice: first Catholic, then later Episcopalian (a rigid form of Protestantism that's more or less Church of England). That's like getting an honorary doctorate from the Institute of Racial Hygiene followed by an entry in "Who's Who in the KKK." The online version. Living in cyberspace forever. That's what baptism is -- it's like a Web entry; it always lives on, somewhere.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Episcopalian or CofE are not rigid forms of protestantism. They're what we'd call 'Protestantism Lite', the church Henry VIII made up to get a divorce.

      Radera
  2. Håller helt med. Fast man blir väl medlem i Svenska Kyrkan oavsätt om man blir döpt där eller inte?

    SvaraRadera
  3. Bra där! Jag döpte mitt första barn och tänkte döpa minstingen nu i sommar, men det här har verkligen fått mig att ta en funderare på hur vi ska göra. Kanske blir det en namnfest istället för tösen...
    OT men måste ju bara säga också att jag verkligen gillar din blogg!!

    SvaraRadera
  4. Ja, man kan fortfarande bli medlem "i väntan på dop". Men har det inte skett innan 18 års ålder så blir man avskriven per automatik (om jag förstått regeländringarna rätt).

    Så var det inte "på min tid". Jag fick, trots att jag var odöpt och okonfirmerad själv köra blankettvarianten.

    SvaraRadera
  5. Tack Kajsa! Det här är bland det finaste man kan läsa - att man fått någon att tänka till en gång extra. Det känns, alldeles oavsett hur ni gör, fantastiskt uppmuntrande! :)

    SvaraRadera
  6. Inte sedan 1996.

    SvaraRadera
  7. Jag blev också medlem utan att vara döpt (och blev inte avskriven), och jag visste inte att det hade ändrats. Men då går det ju åt rätt håll iaf. :)

    SvaraRadera
  8. Hm... Mycket intressant ämne. Jag själv döptes precis innan jag skulle konfirmeras vilket är ett måste för att få bli konfirmerad. Att tillägga är, att för att få gifta sig i en kyrka måste en av parterna vara döpt. Men jag har aldrig tillhört kyrkan. Skrev aldrig på papprena. Kommer ihåg att jag ifrågasatte dopet och konfirmationen väldigt mycket. Det jag fick som svar var att man kom nämare gud. Sedan varför ett spädbarn skulle rena sig från synder, vilket jag också ifrågastte, pratades bort. Jag fick aldrig något svar på det. Kanske var allt detta bra för just mig även fast jag inte tillhör kyrkan, att få starkare övertygelse om att tro går att ha på ett annat sätt som känns rätt för mig... Tro ska inte vara något tvång. Bra att det är på rätt väg och att människor tänker till. För den kristna tron har i mångt och mycket påtvingats människor i helt fel syfte med hot om döden och många dråp. Om man ser till grunden i den religionen plus alla andra stora religioner så är det ett budskap om ren kärlek! Men vi människor har visst lyckats förstöra hela det budskapet genom att göra det vackra riktigt skitigt för vi enbart har velat ha makt över andra. Men det var och är inte va själva huvudbudskapet innebär. Människan har alltså förstört budskpet inom religionerna och inte religionerna människan. Enbart på grund av hur vi vill tolka saker. Det är människan som väljer att kriga och trycka ner andra inte ord av religioner som står för ren kärlek.

    SvaraRadera
  9. Så här i efterhand hade jag nog inte konfirmerat mig. Men det är å andra sidan inte många 14-åringar som tagit sådan ställning än. Mitt barns dop hade jag nog argumenterat för att avstå, men hade nog gett mig av äktenskapliga skäl, på samma grund som vi kom att vigas i en kyrka mot min "vilja", någonstans där mittemellan kom jag ut ur "sakristian". 

    Vad jag däremot kommer att göra, är att pusha mina barn att verkligen känna efter. Och naturligtvis lova lika mycket presenter oavsett val.

    SvaraRadera
  10. Hej, Anders!
    När jag läser ditt inlägg så undrar jag om du själv har varit på något barndop. Jag kan inte erinra mig att jag hört någon tala om renande från synd. Min erfarenhet och personliga syn är att jag ser dopet som en möjlighet för barnet att få bli del av kyrkans gemenskap, en gemenskap som individen sedan får bekräfta eller ej vid konfirmationen, om konfirmanden så finner lämpligt.Jag går inte i kyrkan på regelbunden basis, någon gång då och då vid större högtider, mycket för traditionens skull. För mig skänker en kyrka sinnesfrid och ro, med sin storslagenhet, stillhet och kravlöshet.Som någon sa:"I have nothing against god, it is his fanclub I can't stand"/Rickard

    SvaraRadera
  11. Hej Rickard. Jag håller helt med dig om kyrkan - det är en fantastisk lokal på många sätt. Högtidligheten, storslagenheten, tystnaden eller den mäktiga akustiken. Men när du säger "del av kyrkans gemenskap" är det ju densamma som fancluben du nämner i sista meningen. Inget för mig, och inget jag skulle pracka på någon annan.

    SvaraRadera
  12. Tror vi är på samma kapitel, men för att förtydliga så menar jag att för mig är dopet delvis en tradition, som jag måhända behöver fundera vidare på beträffande syfte o.s.v, men också ett tillfälle att ge mitt barn möjlighet till en tro och ytterligare ett perspektiv på livet (om inte annat så åtminstone som en balans till det allt mer galna konsumtionsperspektivet. Senare kan barnet således välja om det vill bekräfta sin tro och tillhörighet eller inte. Det kallar jag inte att pracka på.

    Sen medger jag att "gemenskap" kanske var fel ord, men i brist på annat så ser jag ändå kyrkan som en plats för tankar och där det alltid finns någon som lyssnar. Det är inte det lättaste att finna det idag.

    /Rickard

    SvaraRadera
  13. Principen av det du säger är väldigt sund. Trots det dyker det omedelbart upp en jämförelse i min hjärna; Med omskärelse. Stympning av spädbarn. Det här bleknar i jämförelse.

    SvaraRadera
  14. Om du döper ditt barn ger du det möjlighet till en tro. Om du låter bli ger du det möjlighet till tusentals (inkl avsaknaden av tro). Du gör ju ändå ett förval, ett slags "default" åt barnet, som oavsett om det är din avsikt eller inte kommer att låsa in barnet inom vissa ramar.

    För mig är det att pracka på. Det är som de här förbannade telefonförsäljarna som tycker att "jamen vet du vad, jag tecknar upp dig här ändå, och om du inte gillar det så är det bara att avbeställa inom två veckor så kostar det dig ingenting." Nej tack.

    SvaraRadera
  15. Det gällde dessutom bara om bägge föräldrarna var medlemmar. Jag blev inte automatiskt medlem i kyrkan eftersom ingen av mina föräldrar var det (pappa har aldrig varit det och mamma trädde ur när hon var 18).

    Mer info: http://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_kyrkan#Medlemskap

    SvaraRadera
  16. Äh, snack! Det ena utesluter ju inte det andra. Man låser inte in sig bara för att man ger ens barn möjlighet att ta del av kristendomen. Är väl sunt att man visar att det finns flera vägar att gå. Verkar mer kategoriskt att avsäga sig all tro.

    Som jag skrev så går jag i inte i kyrkansjälv, mer än vid högtidliga tillfällen, men jag tycker att det finns delar som tilltalar mig utan att behöva tala mig varm för det.

    SvaraRadera
  17. Att leda in ett barn på en specifik tro är väl motsatsen till att visa att det finns flera vägar att gå? Då är det bättre att inte göra något val åt barnet på egen hand (nota bene: inte heller valet att inte ha någon tro alls) utan att så öppet och objektivt det går informera om olika livsåskådningar och besvara barnets frågor.

    Nu tror jag ju för egen del att hela fenomenet religion är ganska beroende av indoktrinering och hjärntvätt redan från ung ålder. För hur ska man annars få vuxna att tro på barnsagor?

    SvaraRadera
  18. Jag håller med dig om könsstympningen (vilken jag också har skrivit om här på bloggen)


    Men en jävlighet bleknar inte för att det finns jävligare jävligheter. Det där är en klassisk tankevurpa. Jag raljerar om hur äckligt det är med ketchup på hamburgare samtidigt som folk svälter ihjäl i andra delar av världen.
    Det finns rum för både stora och små frågor.

    SvaraRadera
  19. Rickard, jag tror att du representerar precis den gruppen som jag skriver om i de här inläggen.


    Religiösa ritualer blir reducerade till fina traditioner och inget mer. Kyrkan (lokalen) blir en skön och fin plats att vara på. Kyrkan (samfundet) är snälla och rara, eftertänksamma och lyssnande.

    Men du nämner inte det grundläggande de representerar, nämligen tron på Gud, Jesus och den heliga skriften.

    Och det är någonstans det jag menar. Folk struntar i det där idag. Svenska kyrkan är så feg, mellanmjölkig och sladdrig i kanterna - och måhända kåta på att hålla uppe medlemsantalet - att de inte bryr sig om att själva tron kommit i skymundan.
    Jag tycker, tvärtemot dig, att du inte alls ger ditt barn en möjlighet genom dopet, utan att du inskränker, försvårar och förmyndar. Tro är ingen barnangelägenhet. Skulle du ge ditt barn ett medlemskap i Moderata Samlingspartiet?Varför kyrkan skulle representera en motpol till konsumtionssamhället förstår jag inte. De som i århundraden varit rika maktfaktorer med mammon i blick.

    SvaraRadera
  20. Joakim Rosqvist2011-06-01 13:38

    Vårt första barn döptes i kyrkan (för att min likaledes icke-troende fru ville det, traditioner sitter djupt). Visst var det fint och stämningsfullt, men så kom frågan: "är det avsiktligt och frivilligt som vi låter döpa den lilla in i svenska kyrkan?".  "Neeej, så f-n heller!"  tänker jag, men vad ska man göra när man står där i kyrkan med de finklädda gästerna samlade och cateringen beställd?  För efterföljande barn lyckdes jag omförhandla till humanisternas namngivningsceremoni istället. Det blev lite osäkert och trevande, men fungerade det också.

    SvaraRadera
  21. Joakim Rosqvist2011-06-01 13:42

    Det är mycket vi utsätter de stackars spädbarnen för. Inte kan jag minnas att jag vid födseln blev tillfrågad om jag gick med på att följa Svea Rikes lag heller...

    SvaraRadera
  22. Bara grejen att folk har en "namngivningscermoni" "istället för" ett dop beskriver just hur skruvad uppfattningen är om vad dopet egentligen är. 

    SvaraRadera
  23. Rasande Rose2011-06-03 11:21

    Jag funderade verkligen på det här med dop när vänner döpte sitt första barn. Jag är själv döpt och konfirmerad men hade inte gjort de valen idag då jag absolut inte tror på gud.

    Det jag reagerade på där i kyrkan var när föräldrarna skulle lova att uppfostra sitt barn i den kristna tron.
    Jag tänkte att jag skulle aldrig kunna stå och lova något som jag inte sen inte skulle uppfylla. Alltså så är ju dopet inte en namnceremoni utan en inträdelse i den kristna tron.
    Så jag håller med om att det är tragiskt att kyrkan nu inte längre står för sin tro då eftersom dom egentligen vet att de flesta som döper sina barn i kyrkan gör det för traditionens skull.
    Största delen av familjerna är ju bara ute efter att barnet ska namnges.

    Vilket då gör kyrkan till ännu större hycklare än dom redan är. Anser jag.

    SvaraRadera
  24. carlfromsweden2011-06-03 11:29

    Ketchup och Barbecue-sås är dessutom mycket gott, så extra skärpning på den punkten.

    SvaraRadera
  25. Länkat dig igår. på http://mixifamily.com

    SvaraRadera
  26. Håller med. Jag tycker att det är föråldrat och rentav ett övergrepp att döpa in människor i kyrkan utan att lyssna till deras vilja, särskilt när det gäller så personliga saker. Men jag tror att traditionens makt är större än religionens, så att det blir knasigt i sådana här sammanhang. "Det är ju så fint i kyrkan"...

    Egentligen är det ju helt absurt, att nyttja heliga platser hos de som är troende på en helt annan nivå än en själv. Bara för att man gillar inredningen och akustiken.

    SvaraRadera