Vem i helvete vill inte ha en pet-Amy?

Ni vet små hundvalpar som är så där söta så man bara dör. Man vill bara gulla och gosa och rå om dom. Och man önskar man kunde ge dom en spruta som stoppar växten så att de förblir sådär små och söta för alltid och aldrig nånsin blir stora tråkiga och stinkande inventarier.

Precis så känner jag när jag ser Amy Diamond.

Jag vill ta hem Amy. Låtsas att hon är min lillasyster. Nypa henne lite i kinderna och säga -Sjung lite, pluttan! Och så sjunger hon fint och ler och hoppar runt sådär urgulligt. Sen går vi ut och köper glass på stan, och jag är jättestolt för jag har en sån sjukt talangfull lillesyrra.
Sen går vi hem och ger henne den dagliga stoppiväxt-sprutan i armvecket.

För tänk. Det är bara en tidsfråga innan hon är en likgiltigt uppkäftig skitunge som hänger med fjunkillar hela nätterna, dricker folköl och grovhånglar i soffan på varenda ff-ferre. Karriären tokdalar. Brinkenstjärna får ut henne på gästbartender-turné genom sveriges småhålor där hon drar kola med Borlänges in-crowd och blir på tjocken med Robinsson-Robban. Han vill inte veta av henne och hon börjar ty sig till Runar Sögaard som med len stämma lovar frid och själavård i utbyte mot hennes royalties för Thank You.

Fy fasiken. Min söta lilla Amy. Vi måste sätta stopp för det där. Innan det är för sent.


/Anders

Förresten så kom jag precis på att jag vill ta hem Björn Gustafsson också. Bara för att få rufsa lite i hans blonda lockar och säga -Du är allt bra skojig du, lillebrorsan.