Vem i helvete är nyfiken på: Mariekex
Säg Mariekex och inte många står frågande över vad du talar om. Denna kexens urmoder. Denna lilla kaka som vid fikadags återfinns mellan lika många oljiga grovarbetarfingrar som salivgeggiga småbarnsfingrar. Avnjuten redan då världen var svartvit och gick lite för fort - och fortfarande idag medan vi Twittrar och samtidigt byter låt i Spotify på iPaden.
Säg Mariekex ... ja, gör det förresten. Säg "Mariekex".
Säg sedan namnet "Marie".
Med största sannolikhet uttalar du det första som "mari-e-kex" och det senare som "mari". Var kom det där e:t ifrån?

Jag mailar och frågar: Vad skulle man mest troligt få höra i fabriken: -Nu ska vi göra en batch Mari, eller -Nu ska vi göra en batch Mari-e?
-Nu ska vi göra en batch Mari, skulle man säga, meddelar Jan Jägevall på Göteborgskex.
Inget e där alltså.
Ursprunget då? Ger det någon ledtråd? Var det den emigrerade bagarinnan Marië Koksen Bøfhus som 1887 bakade av ursprungskexet i en gjutjärnsspis i Majorna?

Med den historian hade det ju kanske legat närmare till hands med Mariakex (eller ~käx, som man stavade det då) kan tyckas. Ingen direkt förklaring till det där uttalade e:t där heller.
Så kan det röra sig om en fogebokstav? Alltså en sån som har tillkommit för att ordet ska ligga bättre i munnen. Vi säger ju som bekant inte kyrkgård, gatkök och nämndman - utan vi stoppar in o, u och e i skarven för att bilda de skönare kyrkogård, gatukök och nämndeman.
Men ligger verkligen "ma-ri-e-kex" bättre i munnen än "ma-ri-kex"? Visst, det känns väldigt ovant; men är det följsammare? Jag är inte säker.
Vad tror ni?
(Jag tänkte försöka undvika att gå in på uttalet av ordet kex. Detta eftersom tjex-folket ändå inte är kloka nånstans.)