Vem i helvete var Botulf?


När ärkebiskopen i Uppsala, Nils Allesson, besökte Gottröra socken hösten 1303 så berättade den lokala prästen om ett fall av kätteri:

Bonden Botulf från Östby hade nämligen efter nattvarden sagt att han inte trodde på att brödet och vinet var Kristi kropp och blod. Och kyrkan, som sedan länge hade bestämt att nattvarden inte bara symboliserade utan bokstavligen var Kristi lekamen, såg detta som ett allvarligt brott.

Botulf ställdes till svars inför biskopen. Han erkände vad han hade sagt. Han fick avsvära sig sin åsikt inför församlingen och blev därefter tilldömd botgöring i sju år. Exakt vad den bestod i är inte känt, men vanligt på den här tiden var att man fick livnära sig på vatten och bröd nästan hela året, var förbjuden att ha samlag och tvungen att sitta i skamstocken utanför kyrkan när det var gudstjänst.

Botulf fullgjorde sin botgöring. 1310 gick han ensam till fots från hemmet i Österby till Uppsala där han fick syndaförlåtelsen av den nya biskopen, Nils Kettilsson.

Vid påsken 19 april samma år var alltså Botulf välkommen in i kyrkan igen, och han ställde sig på knä för att ta emot nattvarden. Prästen såg på honom och sa, enligt vad som finns nedtecknat:
- Nå, Botulf, nu tror du väl ändå att brödet är Kristi kropp?

Botulf svarade:
- Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för länge sedan. Jag vill inte äta Kristi kropp! Jag vill gärna visa Gud lydnad, men jag kan bara göra det på ett sätt som är möjligt för mig. Om någon skulle äta en annan människas kropp, skulle inte den människan hämnas, om hon kunde? Hur mycket skulle då inte Gud hämnas, han som har makt till det?

Botulf dömdes till döden för kätteri, och brändes på bål 1311, efter ett år i fängelse i Uppsala.

...

Verkligen fascinerande, berättelsen om bonden Botulf från Östby. En, får man anta, jordnära man med stort bondförnuft. Han var med största sannolikhet inte den ende som tyckte det där att bokstavligen äta Kristi kropp var besynnerligt. Men möjligen var han den ende som sa det högt. Varför kan man bara spekulera i. Antingen var han en envis och rättrådig man som inte gärna pratade strunt och lismade. En sån som stod på sig än om det blåste snålt. Eller så var han en mycket enkel man som faktiskt inte förmådde annat än uttrycka sitt oförstående inför kyrkans dogmer.

Jag kan inte annat än känna för Botulf. Jag tänker att det mycket väl skulle kunna ha varit jag som yttrade de där orden i församlingen, om jag hade levat för 700 år sedan. Envis, storkäftad. Låg tolerans mot dogmer. Pratar inte gärna strunt och lismar inte. Och att jag sällan vet mitt eget bästa är jag alltför medveten om.

Botulf blev den ende, såvitt man vet, som avrättades för kätteri i Sverige.



(Tipstack till Gabriella och Vetenskapsradion Historia, 31 mars)