Den 8 maj 2012 11:00 skrev Peter Nygårds <info@lepenymedia.se>:

Hej Anders,

Vill först och främst tack [sic!] för en skön blogg.

Jag tänkte höra om du vill synas med din blogg på www.Bästa[FUCKING]Bloggarna.se i kategorin "Personliga bloggar"? Det enda du behöver göra är att länka till www.kon[FUCKING]tantkorten.se med ordet "kontantkort".

Svara om det är intressant så lägger jag in din blogg direkt.


Med vänliga hälsningar
Peter Nygårds
info@lepenymedia.se
http://www.lepenymedia.se



Peter,

Du vet, och jag vet, att du inte har inte läst min blogg och tyckt den var "skön". Du har sökt på ordet kontantkort och spammar alla som har en träff på det ordet med det här mailet.

Du sysslar med en smutsig och förkastlig typ av SEO. Jag hoppas innerligt att inte naiva bloggare går på den här skiten du postar runt. Tyvärr gör ju många det, och det är där rövhattar som du hittar sitt leverne.

Men jodå, jag ska blogga om dig och ditt företag. Tyvärr utan länk.

Hälsningar,
Anders

Jag var inne och lyssnade på lite bidrag i Metros musiktävling "On Stage 2012".

Det var fullständigt vämjeligt. Folk saknar tamejfan all form av självinsikt över hur erbarmligt talanglösa de är på att komponera musik, spela och sjunga. Och i vissa fall till och med på att stämma gitarren.

Så jag beslutade mig för att vara med. Jag startade omgående bandet "Vem i Helvete & Käftorkestern".

Låten som Vem i Helvete & Käftorkestern ställer upp med är en egen komposition (anno 1988) som kom till då kapellmästaren i fråga hade köpt en sampler men ännu inte fått disketterna med ljud som hörde till (pga lata musikaffärnasare som hellre drack kaffe och sålde Casio-blippbloppkeyboards med högtalare till lättlurade farsor) och således fick göra alla ljud själv med käften och en mikrofon. Det blev mästerverket "Oooooh Yeah".

Tack.

Jag twittrade lite kort med @nickenordmark och @philanthropizt igår om knasiga uttal av ord. Det fick mig att grunna lite på ett par klassiska irritationsnervkliare för gemene språkpolis: ejengklien och ordengklit.

Alltså, de ord som stavas egentligen och ordentligt som i mångas uttal, kanske framför allt hos yngre talare, har blivit till ejengklien och ordengklit.

Hur har det blivit så här?

Vi gör i princip allihopa det som lingvistiken kallar reduktion när vi pratar; dvs kastar bort lite "onödiga" språkljud här och var för att förenkla uttalet. Ofta blir ju -ligen till -lien, och framförallt -ligt som med få undantag blir -lit.

Men utöver reduktionen har det hänt nåt annat med de här orden. Det är uppenbart att n-ljudet (som är en alveolar, dvs den typ av språkljud där tungspetsen möter tandköttet) har gått och blivit blivit ett ng-ljud [ŋ] (som är en velar, den typ av språkljud där tungryggen möter mjuka gommen). När det sen är dags för en klusil (de språkljud där luftflödet genom mun och näsa tillfälligt stoppas) blir den ett k istället för ett t.

Det här är egentligen inte så konstigt. När vi talar är vi nämligen benägna att också forma om vissa språkljud till att bli mer likt ett intilliggande språkljud; därför att vi och våra tungor är lata och tenderar att välja minsta motståndets väg. I lingvistiken kallas det här för assimilation. Och det är precis det som händer här.

Testa själv. Säg ng-k, ng-k, ng-k, ng-k och n-t, n-t, n-t, n-t. Ganska smidigt, eller hur?

Jämför sen med att säga ng-t, ng-t, ng-t, ng-t och n-k, n-k, n-k, n-k. Det råder ingen tvekan om att tungan får jobba mer när den måste vippa fram och tillbaka.

Men det där ng-ljudet nu då. Var fan kom det ifrån?

Jo, j-ljudet i första stavelsen av ordet egentligen är en palatal, vilket betyder att tungryggen möter hårda gommen. Det blir då en mindre resa för tungan att ta sig till mjuka gommen och uttala ng, än att vippa till tandköttet och uttala n. Ytterligare en assimilation alltså.

När det gäller ordentligt kan man kanske tycka att det borde ligga närmare till hands med det ursprungliga n-ljudet snarare än ng eftersom både r, d och n är alveolarer och ligger framme vid tandköttet. Men då har man glömt att vi faktiskt inte uttalar konsonanterna r och d var för sig* utan har ett rd-ljud [ɖ] som är en retroflex, dvs ligger i främre gommen strax bakom tandvallen (nåt vi delar med de indiska språken). Och härifrån är det möjligen något smidigare att ta sig till ng än n. Assimilation igen.

(* Gäller oss som talar med rullande r. Med undantag för Björn Ranelid. -Orrrden ...)

Men för båda de här orden gäller ju att sen kommer ett l-ljud. Och då måste tungan ta sig fram till tandköttet likförbannat. Så hela assimilationen var i praktiken förgäves. Eller?

-Åh nä, säger då en bunt av ejengklien-människorna, det har vi kirrat genom att skapa även l-ljudet i gommen! Ja. Det är faktiskt sant. Det kallas palatal lateral approximant och är inget språkljud vi normalt använder i svenskan om vi inte är buktalare eller ligger hos tandläkaren och försöker prata med ett halvkilo verktyg och sugmunstycken i käften. Men här passar det perfekt och assimilationen är fulländad. Minsta möjliga ansträngning.


Hela det här blogginlägget har varit min egen terapisession för att bättre förstå ejengklien- och ordengklit-folket och inte längre hata dem med sån passion. Jag tror det kan ha fungerat. Kanske kan jag hädanefter spara irritationen och lägga den på relevantare saker.

Visste ni förresten att det är just assimilation och reduktion som ligger till grund för fotbollshuliganers "Öööööh-ööh-ööh-ööööh-ööööh!" som egentligen är "Jag är en grottman!"

-Doctor ... he's flatlining!
-Get a crash cart in here!
-Paddles! OK! Clear!
*BZZZZZ*
-Nothing! Hit him again!
*BZZZZZZZZZ*
-We got him! He's back!

Ungefär så är vi vana att se den. Defibrillatorn, eller hjärtstartaren som den populärt kallas numera. Det är lätt att tro att det är en apparat som i princip kan återuppväcka döda. Och sjukhusserierna på tv gör inte direkt nåt för att slå hål på den uppfattningen.

Kan man då elchocka igång ett hjärta som helt har stannat?
Nej. Den medicinska termen för ett hjärta som är stilla och "strömlöst" är asystoli. Det är det här som är teveseriernas dramatiska flatline. På det tillståndet fungerar inte defibrillering. Ett hjärta som står stilla får man igång med hjälp av bröstkorgskompressioner (dvs hjärt-lungräddning) eller hjärtmassage.

Men vadå? Är det inte vid hjärtstillestånd man använder defibrillatorn?
Jo, precis. Men, och det är här nånstans som begreppen kan bli lite förvirrande för en lekman (t ex undertecknad): hjärtstillestånd betyder inte nödvändigtvis att hjärtat är stilla, utan mer korrekt att hjärtat inte förmår pumpa blod som det ska. Ofta är hjärtat i detta läge allt annat än stilla i ordets vardagliga bemärkelse. Det rör sig snarare om en väldig aktivitet i det att hjärtats kammare fladdrar helt okontrollerat (medicinsk term: ventrikelflimmer). Apparatens namn kommer faktiskt av just detta: fibrillera är detsamma som flimra, prefixet de- står ju som bekant för att motverka/ta bort.

Ett annat tillstånd där defibrillering kan fungera är när hjärtat slår extraslag och alldeles för snabbt. Kamrarna hinner då inte fyllas med blod och cirkulationen fungerar inte. Det här tillståndet kallas takykardi. (Fråga till proffsen här: Går även takykardi under begreppet hjärtstillestånd?)

Ytterligare en sak där det som lekman är lätt att missuppfatta är vad defibrillatorn egentligen gör. Det ligger nära till hands att tänka sig elstöten som en spark i arslet på hjärtmusklerna att vakna upp och komma igång och jobba igen. Givet ovanstående är det precis tvärtom: elstöten är snarare en snyting som ska få dem att lägga av med sitt oorganiserade beteende och invänta signal från hjärtats riktiga dirigent, sinusknutan.

Det fiffiga är ju nu, som jag var inne på i början, att hjärt-lungräddningen kan få igång tillräcklig elektrisk aktivitet i även ett helt avstannat hjärta för att det sedan ska kunna defibrilleras till normal funktion.

Så defibrillatorn gör onekligen ett fantastisk jobb. Men det är lite bråttom - ju kortare tid mellan att en person drabbas av hjärtstopp och att en defibrillering kan göras - desto större chans att rädda liv. Så ännu mer fantastiskt är att det nu finns så pass smarta och billiga defibrillatorer att de inte bara behöver vara förunnade sjukhus och ambulanser: de kan även placeras ut i samhället. Tanken med dessa halvautomatiska hjärtstartare är att de i princip ska kunna skötas av vem som helst: de ger talade instruktioner och gör själv snabba och avancerade mätningar på patienten för att bestämma om en elstöt är tillämplig. Du kan numera alltså köpa eller hyra en hjärtstartare till exempel till din arbetsplats; ett angeläget tips till alla ställen som har stor genomströmning av folk.

Så. Efter denna halvlånga utläggning är det läge att återvända till rubrikens frågeställning: Startar hjärtstartare hjärtan? Om vi är överens med terminologin enligt ovan, att de kan få ett ickepumpande hjärta att börja pumpa blod i kroppen igen, så är svaret otvetydligen: Ja.

Och är man inte en överdrivet vetgirig petimäter ... som en viss bloggare ... så kanske det inte ens spelar nån roll i slutänden. Hjärtstartaren räddar liv. Gott så.


Varför inte bekanta dig med var det finns hjärtstartare i din närhet: Sveriges Hjärtstartarregister har en sökbar databas med karta.

Ta även en titt in hos Svenska rådet för hjärt-lungräddning vettja. Kanske är det dags att borsta upp de där gamla kunskaperna i HLR.

Tack till @whitechalk, @Sikay91, @annebrynolf och @midsommarregn som svarade på mina lekmannafrågor på Twitter :)

Spotify har precis lanserat en ny fiffig pryl de kallar Spotify Play Button. Ett snyggare sätt att dela med sig av en låt, platta eller spellista på sin blogg eller webbsajt.

Det firar jag genom att klistra in några feta vemihelvete-spellistor här. Enjoy!

  

  

  

  

(För fler spellistor kolla in http://open.spotify.com/user/vemihelvete)

Du lär inte ha missat att vi har fått ett nytt pronomen i svenskan. Ett icke könsbundet pronomen i tredje person: Hen.

Jag skriver fått, för jag anser att det är precis det vi har. Språket är en palett med hundratusentals färger. En rik källa av ord, betydelser och nyanser att ösa ur. Så snart ett nytt ord är så välkänt att de flesta (i den omgivning man kommunicerar med) förstår det, så är det en del av denna palett. Språket lever och utvecklas. För att inte säga evolveras. Mindre användbara ord faller bort. Användbara ord kommer till.

På Twitter har jag flera gånger försökt sammanfatta min uppfattning om saken med: "För oss som älskar språk, så är ett nytt ord som en liten present."

Hen är en sån present. Det börjar bli etablerat. Folk förstår det. Det börjar bli en del av paletten.

Men så har vi de motsträviga. De som fått för sig att ordet hen endast och uteslutande är en nyck i en jämställdhets- feminism- eller HBTQ-agenda. Dessa motståndare som - jag säger inte alltid, men ofta - tycker att jämställdhets- feminism- eller HBTQ-agendor är tröttsamma och har gått för långt.

Men en stor del av debatten har redan handlat om ordet i den kontexten. Jag nöjer mig med att bemöta den inställningen med att parafrasera bloggen Hen - Det provocerande pronomet: Jämställdhet kan inte gå för långt. Jämställdheten har jämställdhet som mål. Passerar vi jämställdhet är vi på väg bort ifrån jämställdhet igen.

Det finns även de som menar att uppfattningar som 'Det känns så konstigt att säga' och 'Jag tänker bara på engelskans höna' skulle utgöra nån slags argument mot ordet hen. Självklart gör det inte det. Nya ord är obekanta och konstiga innan vi vant oss. Massor med ord betyder nåt annat på andra språk. (Off the top of my head: Kiss, barn, slut, glass, far ...)

Så det rent språkliga då. Det finns massor med situationer där vi antingen inte vet könet på den som omtalas, eller där det är helt irrelevant. Några korta exempel:

-Jag var hos läkaren idag! -Jaha, vad sa han då? -Det var en kvinna ... jo att ... (Det var ju inte läkarens kön som var det intressanta, utan vad hen hade att säga.)

"När en besökare kommer in på webbsajten får han/hon först välja om han/hon vill gå vidare till x eller y, därefter får han/hon ..." (En klassiker. "Han/hon" ersätts med fördel med det rappa och fräscha "vederbörande". Eller varför inte hundraelva "besökaren" i följd.)

"Paret har även ett barn i spädbarnsåldern. Det låg vid tillfället i sin vagn och sov." ('Det' om en människa? Really?)

Tre snabba exempel på där hen hade gjort kommunikationen effektivare och trevligare.

Vi har ord som syster och bror, dotter och son; men vi har även de icke könsbundna syskon och barn. Varför skulle vi inte berika vårt språk till att utöver hon och han även ha ett icke könsbundet hen?

Själv tackar jag och tar emot. Införlivar det i min språkliga palett och känner mig lite rikare.

Igår i P1 Språket tog man bland annat upp det vi kallar sje-ljuden och dess syskon tje-ljuden. Det har nämligen visat sig att vissa av dessa, framförallt bland unga, har börjat sammanblandas.

Det påminde mig att jag faktiskt hade en kortare diskussion om detta för nåt år sen under ett blogginlägg (om mat) där en Daniel berättade just det att han hade samma språkljud i början och slutet på ordet "köttfärs". Onekligen ett intressant ämne som triggade min nyfikenhet.

Nu är det lite knivigt att i text diskutera sje-ljuden eftersom de varierar kraftigt mellan olika talare. Men vi kan försöka bena ut dem. Först skillnaden mellan sje-ljud och tje-ljud:

Sje-ljud	Tje-ljud
Skära	Kära
Chock	Tjock
Skött	Kött
Skjuta	Tjuta
Stjärna	Kärna
Schack	Tjack

Att tjuta är nåt annat än skjuta torde alla vara överens om. Men så kommer det till uttalet av själva sje-ljudet:

Ett kan vi stryka direkt vad den här diskussionen anbelangar. Och det är det bakre sje-ljudet, det som skapas ända bak i gomseglet/svalget och liknar det ach-ljud vi känner igen från bl a nederländskan, persiskan och tyskan. Detta bakre sje-ljud betecknar vi fonetiskt som [ɧ^x] när vi vill vara specifika. I rikssvenska förekommer det i princip inte, förutom då vi uttalar t ex Bach och andra importerade ord.

Det i rikssvenskan vanligaste sje-ljudet är det mellersta sje-ljudet. Det är det ljud som inleder orden i vänsterspalten härovan för en talare vi haffat på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Det skapas mellan tungryggen och gommen och betecknas [ɧ^f]. Det här ljudet är också ganska distinkt från sina sje-syskon, och orsakar inte så mycket förtret.

I norra Norrland används ofta det främre sje-ljudet. Det skapas med tungspetsen strax bakom tandvallen, och betecknas [ʂ]. Tänk "Schellefte" på lokalmål och du har ljudet. Ett ännu lite främre sje-ljud, med tungspetsen mot tandvallen, används av vissa mellansvenskar som vill vara (brukar man måhända fördomsfullt säga) lite "fina". Då kan man ju inte stå och låta som om man försöker harkla fram en slembobba. Tänk Elisabeth Tarras-Wahlberg berätta om när hon sjöng skjortan av chefen. Det främre sje-ljudet är för övrigt samma som i rikssvenskan ofta brukar ersätta "rs" i ord som fors, bärs, kors, ursäkta, förstärka, annars, Lars - och Anders.

Och det är i det senare det börjar bli lite knivigt. För här är skillnaden gentemot tje-ljudet, [ɕ], inte längre lika tydlig. Hörfel och assimilering har gjort att vissa talare har ersatt tje-ljudet med det främre sje-ljudet, och uttalar alltså t ex köttfärs med [ʂ] både i början och slutet.

Det här är ju inte så konstigt egentligen. Man brukar till exempel säga att man har erövrat alla språkljud vid 4 års ålder. Längre upp i åren hör vi ofta inte ens hur ett främmande språkljud skiljer sig från de vi har själva (tänk t ex svårigheterna med L/R för många östasiater).

Lite besynnerligare är då nåt jag lade märke till härom veckan när jag tittade på webb-tv-programmet Schulman Show. Alex Schulman uttalar där nämligen (såvitt jag kan uttyda) det inledande sje-ljudet i sitt efternamn som ett tje-ljud: "Kjolman". Ett skifte åt det motsatta hållet alltså. En förmildrande omständighet skulle möjligen vara att det följs av ett "Show" där ju det engelska språkljudet [ʃ] är närmast vårt tje-ljud och att en alitteration ligger bättre i munnen. Men det förutsätter att Alex bara använder tje-ljudet i programtiteln, och inte annars (Nån här som umgås med honom och vet?).

Skulle det här sistnämnda bli poppis, då ligger sje-ljuden risigt till. Då har vi inte längre någon fonetisk skillnad mellan just skjuta/tjuta, schack/tjack och stjärna/kärna. Det vore lite synd tycker jag.

Vad tycker du?