Den som har läst Bibeln känner till att Gud är en utomordentligt snarstucken och blodtörstig figur. Det gäller att inte mopsa sig eller göra nåt som ogillas - då riskerar man att brutalt utplånas, ensam eller med hela sitt folk.

Men hur många människor tar Gud livet av egentligen? I Bibeln saknas siffror vid många av Guds folkmord. Så man får göra estimeringar. Det är vad författaren Steve Wells gör i boken Drunk With Blood - God's Killings in the Bible (»Adlibris). Wells summerar alla de mord och dråp Gud ligger bakom och gör kvalificerade estimat, som t ex hur många de kan ha varit i Egyptiernas och Israeliternas arméer som Gud tog livet av; det möjliga antalet förstfödda barn i Egypten som också fick smaka Guds utplånande hand med mera, med mera ...

Siffran som Wells kommer fram till är: 24 634 205 st (se utförlig tabell på bokens hemsida).

Så hur står sig då Gud mot de värsta folkmördarna i historien? Jo, så här:

Vem	Antal dödade
Adolf Hitler (nazitysklands ledare)	46 miljoner
Mao Tse Tung (kinesisk diktator)	45 miljoner
Hideki Tojo (japansk diktator)	35 miljoner
Gud (allsmäktigt väsen)	24,6 miljoner
Josef Stalin (sovjetisk diktator)	20 miljoner
Leopold II (belgisk kung)	5-30 miljoner
Vladimir Lenin (rysk revolutionsledare)	5 miljoner
Kim Il Sung (nordkoreansk diktator)	3 miljoner
Saddam Hussein (irakisk diktator)	2 miljoner
Pol Pot (kambodjansk diktator)	1,7 miljoner
Ion Antonescu (rumänsk diktator)	800 000
Théoneste Bagosora (rwandisk militärofficer)	800 000
Benito Mussolini (italiensk diktator)	400 000
Idi Amin (ugandisk diktator)	300 000
Satan (ondskans yttersta väsen)	10 (enligt Bibeln)

En fjärdeplats för Gud alltså. Nu ska man som sagt komma ihåg att siffran är ett estimat. Men det gäller även övriga folkmördare i tabellen då det oftast är omöjligt att räkna fram exakta siffror över folkmord. Men en fjärdeplats, bland dessa fruktansvärda massmördare! Tankeväckande, om inte annat.


Nu kan man såklart välja att inte tro på just de där berättelserna ur Bibeln. Det ställer en dock inför dilemmat: om man själv ska välja vad som är sant och inte i Den Heliga Skrift - blir det inte lite godtyckligt ... och oheligt? Om man dragit slutsatsen att alla berättelser i Bibeln inte är sanna, vad talar då för att det som återstår är sant? Kan det kanske vara så att allt är mytologi? En mytologi som, till skillnad från den om Tor, Oden, Ra, Afrodite, Pegasus, Amon, Kukulcán, Anubis, Nanook, Gilgamesh, Beowulf, Nekhebet, Ishtar och Quetzalcóatl, på nåt besynnerligt sätt har bitit sig fast och blivit kvar till modern tid. Kan det kanske vara så?

Så var det dags igen. Marcus Birro är ånyo på tapeten. En tapet med ett mönster vi sett alltför många gånger: 1) Marcus skriver nåt som provocerar och anses dumt av många. 2) Dessa reagerar och tycker till i egna texter. 3) Marcus beklagar sig över det kolossala hat han får utstå.

Den här gången började det med en krönika som Marcus skrev i den frireligiösa tidningen Dagen. Många tyckte den var fördömande. Många att den var väldigt inkonsekvent och självmotsägande. Många tyckte den kändes homofobisk. Somliga hade andra synpunkter. Det spelar egentligen ingen roll, för det här ska inte handla om innehållet i krönikan - utan om efterspelet. För som vid tidigare tillfällen så dök Marcus upp med genmälen på inte mindre än två ställen: I Dagen och därefter i sin fotbollsblogg (!) i Expressen.

De följer samma mönster som tidigare: 1) Birro menar att han får utstå hat (inte kritik) för att det är någon slags trend (inte för vad han skrivit). 2) Hat är så lågt och så dumt (men Birro själv förhåller sig rätten att slänga invektiv på andra). 3) Birro slänger invektiv på andra. 4) Birro förklarar att han är en känslig själ. 5) Birro förklarar att han minsann inte är nån känslig själ.

Låt mig citera ur Expressen-inlägget och replikera lite direkt till Marcus:
(citaten återges exakt som de var publicerade vid skrivande stund, inkl fel)

"En del av det jag gör lockar fram ilskan hos en del, som svart regn över en skitflod. Alla hoppar gärna i den. Alla tycks älska att flyta med hatet, med skiten, med idiotin."

Varför ständigt denna retorik, Marcus? Varför är man ett mähä i en hatisk skitflod bara för att man uttrycker att man verkligen inte tycker som du?

"[kampanjen mot mig] har två syften. Dels att attackera mig som person. Den älskar att måla opp mig mig som något jag inte är. Och den vill framställa mig som en förbannad lipsill som inte kan ta kritik."

Bara för att många reagerar likadant och tycker att du har sagt jävligt dumma grejer så är det inte en "kampanj". Det ligger inget organiserat sällskap bakom. Ingen Facebookgrupp, ingen mailinglista eller strategisk plan. Men dessutom så ÄR du ju en lipsill som inte kan ta kritik, Marcus. På riktigt. Du bevisar det gång på gång på gång. Med denna text, och med en handfull liknande innan den här.

"[Om anonyma nätkommentarer] Jag ska bespara er det värsta. Låt mig klargöra att det är i nivå med ”du ska då din tattare” jag hoppas du knarkar ihjäl dig” och ”dina barn ska dö ditt svin.”"

Jag tvivlar inte på att det är så som du säger trots att jag aldrig har sett de där påhoppen själv bland dina kommentarer. Men de är skittråkiga och förfärliga. Och de är helt meningslösa. Skitskallar och troll finns överallt på nätet. Det bästa man kan göra är att bara ignorera ihjäl dem. Det sämsta man kan göra är att lipa över och citera dem i text efter text. Du säger sedan "Det är råttans svans och den kan man möjligen hugga av". Ja. Hugg av den. Strunta i den. Nämn den inte mer.

Men sen kör du i diket igen: "Det är värre med råttan. Det är människor som av olika anledningar snickrat upp sig sin egna pssiga små plank runt om". Och så gör du klart att du syftar på skribenter i etablerade och halvetablerade media: "Råttan använder erkända plattformar åt att sprida sina lögner. Råttan älskar svansen lika mucket som svansen älskar råttan."

Här drar du ett riktigt fult grepp, Marcus: Att koppla ihop de skribenter som framför saklig (om än svidande) kritik mot dina ståndpunkter med de små rövhattar som skriver anonyma påhopp i kommentarer. Det är lågt och oärligt. "Råttan" tycker lika illa om "svansen" som du, för den gör att du gång på gång kan dra detta smutsiga kort.

Och återigen: Varför utgör människor som inte tycker som du en kollektiv "råtta"? Först en skitflod av hat och sen en råtta? Du får massiv kritik, Marcus. That's it. Givetvis svider det att få massiv kritik från flera håll. Men slår dig aldrig tanken att den är befogad?

"Jag lovar er att inte ett enda ont ord slår ner mig."

Men det är ju precis det det gör. Du blir jätteledsen och nedslagen varje gång. Därpå spyr du sån här galla i nån av dina mediakanaler, och sen går allt på repeat. Det hela påminner mig om Bob Hunds text "Vad det är skönt, att inte veta sitt eget bästa. Att gå på en smäll, och sen springa som en tjur - rakt in i nästa". Och det hade väl fungerat om du hade haft den tuffa tjurhuden som behövdes. Men det har du ju inte.

Du fortsätter din text med att i tio (!) textstycken sabla ner en sportjournalist som har kritiserat dig. Vi har sett det så många gånger förr. Du tycker inget särskilt om en person - tills de uttalar en enda liten kritisk mening om dig. Då är de plötsligt jordens avskum; avdankade, bittra och småaktiga. Utläggningen har dessutom inte ett dugg med Dagen-krönikan och eftermälet till den att göra. Så nej, Marcus, det känns bara förfärligt smutsigt.

"Med Kärlek Överlever Jag Er Alla" säger du i inläggets rubrik. Du talar ofta om den där kärleken. Men var är den? Var i dina texter kan vi hitta den där kärleken du så enträget framhåller? Och då talar jag inte om kärleken till Gud eller din familj eller nåt så enkelt. Jag talar om kärleken till de som läser dig och bryr sig. Kanske till och med tycker annorlunda än du. Jag ser den inte. Jag ser bara förakt och galla, Marcus Birro. Och jag ser bara ditt tal om kärleken som en tom retorisk figur. Som ett patos med pyspunka.

Jag undrar, på riktigt: Slår dig aldrig tanken att problemet kanske ligger hos dig? När man gång efter annan hamnar i exakt samma sits, brukar det vara dags att blicka inåt. Med det menar jag inte att du ska foga dig eller bli nåt du inte är. Men det finns inte en människa som inte har utrymme att förbättra sig.

Antingen slutar du skriva unkna och dogmatiska texter som osar moralism och förakt för oliktänkande och oliklevande. Då ska du se att "kampanjen" och "skitfloden" mot dig uteblir, och du kan sitta lugnt och tryggt med din tunna hud och poethjärtat och klara dig alldeles utmärkt.

Eller så skriver du precis hur provocerande och osande dräpor du vill, men slutar vara så förbannat känslig för den kritik du eventuellt får efteråt. Gå gärna i replik om ämnet i sig. Förklara. Förtydliga. Argumentera. Du har skapat debatt - passa på att ta den. Men sluta upp med de här förbannade offerkoftetexterna där du ondgör dig och försöker vaska din byk i alla kanaler som står dig tillgängliga.

Valet är ditt, Marcus Birro.

Det blev en liten diskussion om alkohol på twitter häromdagen. Detta efter att jag postade SvD-länken En ”vit månad” fungerar inte som i korthet säger att det inte egentligen gör levern och resten av kroppen nån större nytta att ta en månad utan alkohol.

Jag tyckte artikeln var rätt intressant. Just för att det är så utbrett det här att folk vill vara extra snälla mot kroppen efter perioder som kan ha inneburit ett större alkoholintag, typ jul/nyår, semestrar och liknande.

Twittraren @AndraAnais kommenterade: "bara behovet av att ha en 'vit månad' - hela språkbruket - tyder på alkoholproblem, tyvärr"

Det här blev jag lite provocerad av, ska erkännas. Jag har själv tagit vit månad. Och flera vänner har gjort det. Varken de eller jag har alkoholproblem. Det finns många anledningar att ta en vit månad. Att alla dessa skulle tyda på alkoholproblem tycker jag är att vara väl kategorisk. Och inte minst att devalvera begreppet alkoholproblem. Så jag svarade:

@vemihelvete: "Nej, det är väl en orättvis slutsats. Känner massor med folk som tar vita perioder som inte är i närheten av missbruk." @vemihelvete (forts): "Typ vid bantning, träning, diet, sjukdom, medicinering, eller bara vanlig hälsopepp."

@AndraAnais: "Alkoholisttänkande från början till slut. 'Ta vita perioder'. Men ju mindre de dricker desto bättre förstås"

@vemihelvete: "Jag hade själv vit månad (månader) när jag körde strikt lågkolhydratkost. Är jag alkoholist då?"

@AndraAnais: "Varför frågar du mig detta?"

@vemihelvete: "Jag frågar dig för att se om ditt väldigt hårdragna resonemang håller."

Här kom twittraren Mymlan med i diskussionen:

@mymlan: "Jag vet många som har alkolism i familjen som tar vita månader för att inte hamna i att ha lurat" @mymlan (forts): "sig själva och plötsligt sitter där med ett beroende de ej märkte att det smög sig på."

@vemihelvete: "Så är det absolut. Men ett absolut feltänk att säga att alla som pratar om vita perioder har alkoholproblem." @vemihelvete (forts): "Alkohol är ju ett gift för alla. En 'onyttighet' bland många. Man kan välja bort sånt utan att ha problem."

@AndraAnais: "Jo, poängen är att det finns ett problem med alkohol i botten"

@mymlan: "Japp, men det problemet behöver nödvändigtvis inte vara egen alkoholism"

@AndraAnais: "det har du rätt i. problematiskt förhållande kan ha annan grund"

@vemihelvete: "Jag tror att kategoriska uttalanden om alkohol snarare tyder på egna 'ärr'" @vemihelvete (forts): "Som, precis som du [@mymlan] säger, inte behöver ha med det egna bruket att göra. "

@mymlan: "Men om man själv känner att man har behov av att ta vit månad. Då tror jag att man dricker för mycket."

@vemihelvete: "Ja. Men det är skillnad mellan att dricka 'för mycket' och att vara alkoholist"

@AndraAnais: "? nej det är det verkligen inte"

@vemihelvete: "Jo. Just för att, som jag säger, 'för mycket' kan vara en egen bedömning på annat än alkoholproblemgrund"

@AndraAnais: "men strunt samma - alkoholistspråk, det är allt. man måste inte vara alkis för att prata som en"

Ungefär där sprack diskussionen upp och ebbade ut. Jag tycker vi kom till tals ganska bra, mediets begränsningar till trots, och de olika ståndpunkterna blev ganska tydliga. Jag har (förutom otroligt svårt för moralism, vilket det lätt uppfattas som när man kategoriserar hårt) en pragmatisk inställning till sådana här frågor och menar att man inte ska dra för stora växlar av ett val eller språkbruk. Men så har jag inte heller nån historia av alkoholproblem i släkt och familj, och är alltså ganska förskonad från de känslomässiga bitarna som många dras med.

Jag står vidare helt fast vid min ståndpunkt att man inte kan sätta likhetstecken vid den egna bedömningen "för mycket" och alkoholproblem.

Jag tycker själv att jag dricker för mycket. Oftast blir det en afterwork-kväll i veckan, och sen nån fest eller utgång på helgen. Inte för att det på något sätt skapar sociala, hälsomässiga eller psykiska problem för mig eller mina närstående, eller gör att jag sumpar viktiga saker i livet till förmån för drickande - dvs de vanligaste kriterierna på vilka man identifierar ett alkoholmissbruk. Utan helt enkelt därför att jag är medveten om vad jag stoppar i kroppen. Alkoholen är ett gift, och den är proppad med energi. Den får mig att - förutom förstås att trivas extra bra och bli extra avkopplad, pratsam och skrattig - att äta snabbmat strax innan jag ska lägga mig, att sova lite sämre, drömma lite mindre, bli lite risigare i kistan dan efter, och i slutänden lägga på mig nåt extra kilo som jag inte vill ha.

Många tar perioder där man aktar sig för t ex socker och kolhydrater. Vi skulle inte komma på tanken att till nån som "ska köra några GI-månader" säga "Du, det där tyder på en ätstörningsproblematik i botten".

Jag kommer med största sannolikhet att ta mig fler, kortare eller längre, perioder i livet helt utan alkohol, av de anledningar jag skrivit ovan. Jag kommer säkert benämna dem som vita månader. Men jag skulle fortfarande bli ganska ledsen om någon utomstående kom och kallade det för typiskt alkoholistbeteende. Både för min egen skull, och för alla de människor som faktiskt kämpar med alkoholproblem på riktigt.


(Vill du göra ett test om ditt eget drickande? Kolla http://www.alkoholprofilen.se/ och försök svara ärligt. Jag hamnade på 11-18 glas i veckan vilket ligger mitt emellan vad man valt att kalla OFARLIGT och VARNING, och är den vanligaste stapeln för mitt kön/min åldersgrupp.)

Kristdemokraternas Göran Hägglund skriver i ett debattinlägg i Aftonbladet angående skola/kyrka-debatten: "I Sverige är vår kultur och människosyn präglad av kristendomen. Gilla läget!"

Nej Göran, det är du som får gilla läget: Sverige är inte längre ett kristet land. Det är ett land med kristna, muslimer, hinduer, judar, buddhister, människor med minoritetsreligioner och framförallt uppåt 80% icke-troende.

Den särställning kristendomen har åtnjutit i århundraden kan inte försvaras i vårt moderna samhälle. Ska vi tvinga in alla barn som går i en kommunal klass i en kristen kyrka under skoltid måste vi på samma sätt tvinga in dem i synagogan, moskén, templet och alla andra platser för religionsutövning. Och då pratar vi inte studiebesök, utan faktiskt religiöst utövande. En ohållbar tanke.

I ett modernt demokratiskt mångkulturellt samhälle måste religionen vara en privatsak. Skolor, myndigheter och vår gemensamma stat kan inte gynna den ena religionen över den andra.

Dessutom är det faktiskt ren snyltning, påståendet att vår människosyn (för jag utgår från att Hägglund menar de goda sidorna) skulle vara präglad av kristendomen. Den etik och moral vi människor bär på är långt äldre än kristendomen. Antagligen så gammal som vår evolutionära utveckling av högre intelligens.

I den kristna bibeln står Gud för en orgie i folkmord, våld och bestraffning. Det vet alla som läst gamla testamentet. Kristendomens själva måttstock för godhet, Jesus, säger: "Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender", "Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp". Religionerna, inklusive kristendomen, har dödat miljontals människor genom årtusendena, och gör det än idag. Kom inte och snylta åt er nån ära för vår gemensamma goda människosyn.

Vad gäller kultur och traditioner så har ju i allt väsentligt kristendomen snott åt sig även dessa från äldre seder och bruk. Och inget i samhället, inte ens traditioner, har frisedel från granskning och kritik. Att en tradition inte får röras för att den är en tradition är endast cirkelargumentation och argumentum ad antiquitatem.

-Nämen hej din gamla homeopat! Hur står det till?

-Hej! Tack, det är alldeles fantastiskt faktiskt! För du vet, jag har inte en massa skolmedicinska kemiska gifter i kroppen. Hur är det själv?

-Tack, det är alldeles utmärkt med mig också! Jag hade lite sur mage efter julbordet igår, men jag tog en omeprazol i morse. Omeprazol lugnar ju ner de celler i magsäcken som utsöndrar saltsyra. Jäkligt fiffigt. Så nu mår jag finemang!

-Typiskt. Kemiska gifter. Bara behandla symtomen. Inte orsaken.

-Du, "orsaken" var att jag åt och drack rätt mycket igår. Är det en sjukdom som ska botas, tycker du, att gilla mat och dryck? Och är inte homeopati inriktad just på symtomen, förresten? Du ger ju lök-homeopatika mot rinnande ögon, koffein-homeopatika mot sömnlöshet. Snacka om symtomfokus.

- Men du, jag gör en noggrann undersökning av patienten innan jag ställer diagnos!

-Jaså det gör du? Hur då, undrar jag? Tar du blodprov? Urinprov? Cellprov? Tar du odlingar? Gör en datortomografi kanske? Tar EKG? EEG?

- Det där behövs inte. Kroppen själv talar om för mig vad felet är. Och jag frågar patienten hur hon mår. Sen kombinerar jag ihop rätt preparat i de styrkor som behövs.

- Ja, du tror ju att sjukdomar beror på störningar i "livskraften", inte på bakterier och virus och sånt. Apropå styrka förresten; visst är det så att ju mer din "medicin" är utblandad med vatten, desto "starkare" är den?

- Nja, riktigt så enkelt är det ju inte. Preparatet potentieras enligt strikta regler.

- Ja just det. De där reglerna som tysken Samuel Hahnemann hittade på år 1796. "Potentieras", det betyder att det späds ut, skakas om, späds ut, skakas om osv osv, en jäkla massa gånger va?

- Ja.

- Ända tills ... hur är det nu ... vad är den starkaste medicin du har?

- Det mesta är 30C ... men förkylningsmedicinen är 200C. Väldigt potent!

- Man skulle kunna säga alltså att din vanligaste medicin är 1 del ämne i 1 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 delar vatten?

- Hmm ... ja ...

- Vilket betyder att om jag vill få i mig en enda molekyl av ämnet måste jag äta 100 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 piller, typ en miljard gånger jordens massa. Eller slurka i mig 37 900 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 liter flytande medicin. Tio miljarder gånger jordens volym!

- Jo men ...

- Och då är vi fortfarande bara uppe i 30C-medicinen. För förkylningsmedicinen i 200C skulle jag få stå och rabbla fyrahundra nollor på rad. Tanken svindlar lite, inte sant? Och då är det verksamma ämnet "oscillicoccinum". Nån slags vibrerande universalbakterie ni tjatar om, som i vetenskaplig mening inte ens existerar!

- Eh, fast ...

- Så om jag inte ens får i mig en enda molekyl av det ämne som du menar kan framkalla ett liknande symtom som det jag har, fast åt motsatta hållet för att du har blandat ut och skakat om det - hur i hela helvete fungerar det?

- Jo ... vattnet har ett minne! Så är det! Vattnet kan komma ihåg vibrationerna av ämnet, och det förmedlar sen de vibrationerna till din kropp när du tar medicinen. Så blir du frisk.

- Vattnet har ett minne?

- Precis!

- Så vattnet minns att det har skakats runt med en molekyl från en lök och då kan "medicinen" bota mina rinniga ögon? Fastän det består av bara vatten, det jag köper av dig?

- Just så!

- Men om vattnet har ett minne, borde det inte minnas allt det har varit i kontakt med? Typ rödvinsspya, bajs och propplösare? Champinjonsoppa och Colgate? Gädda, alger, hundpiss, kattpiss och Lars Ohly-piss? Råolja, Lagavulin? Ajax?

- Men ...

- Flädersaft? Bilschampo? Sill, salt och samarin? Arsenik, plutonium, makaroner och pressgurka? Aceton, eau de vie, blåmussla och bensin? Råg, röv och Löfbergs Lila? Tomas Brolin?? SNOR?!? CHOKLADPUCKO??!? VAD BLIR DET FÖR JÄVLA MEDICIN AV DET TROR DU??!?

- ...

- Men du, vi hörs! Ha det så bra! Hälsa med dig! Hej!

Om du, som jag, tycker att det händer lite för lite på vemihelvete.se - häng med till Twitter vettja »

Där hamnar de där lite kortare tankarna och funderingarna. De som ryms på 140 tecken eller mindre.


Twitter, ifall du inte har nån vidare koll på tjänsten, brukar kallas för en "mikroblogg". Och visst, så kan man se det - typ världens muppigaste bloggplattform som saknar möjlighet till text- och bildlayout och har en begränsning på hundrafyrtio tecken per inlägg.

Men det som gör tjänsten intressant är att man kan "följa" varandra. Dvs, du lägger till de twittrare du gärna läser i ditt eget flöde. Och andra lägger till dig. Du kan också tilltala en annan twittrare specifikt genom att "tagga" henom. Det gör man genom att langa på ett @ innan personens twitternamn. Vill du säga nåt till mig blir det alltså @vemihelvete (då plingar det bl.a. till i min smartphone där jag har en Twitter-app). Man kan även visa att man pratar om ett visst ämne eller en viss företeelse genom att använda en s.k. hashtag, de inleds med # och kan se ut såhär: #adventskalender #libya #sommar #svpol (svensk politik). Det finns ingen överkucku som sitter bestämmer hashtaggar, utan nån hittar på en - och andra hakar på.

Så kalla det mikroblogg. Eller heta linjen för sms. Men det händer rätt mycket på Twitter. I korta och kompakta ordalag.

Klassiska kompositörer som Stravinskij, Bartók, Wagner och Tjajkovskij tog ut svängarna ibland. Men de alstren kommer väl inte med på "15 Romantic Classical Tracks"-plattorna direkt.