http://www.hurhomeopatifungerar.se/

Tänk så det kan bli.

För några decennier sedan hade vi Pioneer- och Luxorförstärkare på 2x40W med trägavlar, kanske ett par välbyggda och välspelande 20-liters 8-tums fullrangehögtalare lämpligt utplacerade i våra sjögrästapetserade vardagsrum.

På den lirade vi nån av våra 30 knastriga vinylplattor eller heminspelade kassetter med tillhörande brus och drop-outs.


Lite senare kom kompaktstereon där allt satt ihop en en enda silvrig klump med blinkande lysdioder. Lite billigare byggd. Mer plast. Mer burk.

På den lirade vi nån av våra 60 CD-skivor med 16-bitars digitalljud i 44,1kHz samplingsfrekvens.


Idag har vi internet - iTunes, Spotify, Amazon, Pandora, Napster - och gigantiska lagringsmedia med stora musiksamlingar. I princip hela världens musik ett par musklick bort. Kvaliteten är (oftast) utmärkt. Många jagar högsta upplösningen, högsta bitraten och lossless-formaten. Vi konsumerar mer musik än någonsin förut i historien.

Och vi avnjuter det hela genom leksakshögtalare från datorpryltillverkaren Logitech eller iPad-dockor i storlek som en jävla formfranska. Eller möjligen ett surroundsystem med trettioelva småsatelliter och burkar runt rummet - som inte är gjorda för att spela stereo, men gör det ändå. Det mesta i form av pyttesmå högtalarelement i oisolerade lådor av tunn plast. De är gjorda för att vara billiga och enkla att placera och flytta runt. Och se flashiga ut. Inte för att låta bra.

Visst är det anmärkningsvärt?

Jag generaliserar givetvis - det har såklart funnits hela spektrat från audiofiler till köksradionihilister genom alla dessa eror. Men genomsnittstrenden är ändå solklar: Vi lyssnar mer och mer på musik i allt högre kvalitet - och vi gör det i sämre och sämre ljudutrustning.

En inte alltför vild gissning är att mångas bästa ljudupplevelse idag kommer från bärbar spelare och ett par halvschyssta in-ear-proppar.

Jag tycker faktiskt det är lite sorgligt. Låt oss starta en mottrend! Gå och köp en schysst förstärkare och ett par bra stereohögtalare. Det behöver faktiskt inte kosta skjortan. HiFi-klubben säljer NAD och DENON som bygger riktiga kvalitetsförstärkare till bra priser. Reference Audio har massor av välspelande högtalare som inte tar upp halva vardagsrummet.

Jacka sen in dator, TV, mp3-spelare eller vad du har - och njut!

Det är dags att tvätta.

Det värmer i ett geekhjärta att hyresvärden faktiskt har satsat på internetbokning och inte den gamla låsblockstavlan som man måste gå ner och kolla. Eller som en elak gubbjävel jag hade till värd en gång i tiden körde med: handritade blad och blyertspenna i snöre. Folk lurpassade i källaren vid månads-(och lapp-)skiftena och tecknade upp hela månadens tvättider; dvs alla de behövde och några extra utifall att. Jag var utan tvättid i fyra månader i sträck en gång! Men det är en annan story ...

Hursomhelst; nu kan jag se och boka tvättider hemifrån - eller varhelst jag är - över nätet.

Man måste dock logga in på "Mina sidor" på hyresvärdens sajt först. Sen måste man klicka runt ett tag för att komma till "Boka tvättstuga"-länken i menyn, klicka in sig där, och först därefter kan man boka. Lite för många klick för att vara optimalt alltså.

Att lägga ett bokmärke direkt till bokningssidan fungerar inte. Då inga inloggningsuppgifter kommer med så vet inte bokningen vem jag är, och jag får inte komma in.

Tricket var således att kolla upp vad "Mina sidor" skickade med för viktiga uppgifter till bokningssidan och baka in dem i bokmärkeslänken. Voila! Genvägen direkt till bokningssidan funkade! Perfekt.

Eller ... inte riktigt ...

Det saknades nåt. Bokmärkesikonen blev ju en sån intetsägande vit default-lapp med hundöra. En perfekt genväg måste ju även grafiskt kommunicera vad den är för något. Här behövdes en favicon.ico. Sagt är gjort. Jag ritade ihop en fin liten tvättmaskin om 16x16 pixlar i Photoshop och sparade den som en ikon.

Nu är ju problemet att 1) browsern låter en inte välja egna bilder till genvägarna, utan den måste anges på den aktuella webbsidan, och 2) den har jag såklart inte tillgång till.

Så jag skapade en sida på min egen server med två funktioner; ladda min ikon och skicka mig vidare till bokningssidan med rätt uppgifter inbakade. Bokmärkte den, och:


Så. Nu känns den okej. Nu har jag precis klickat och hittade en ledig tid kl 10! Gotta run! :-)


EDIT 12:53: Kom på att det hela blev ju ännu mer talande än jag först tänkte på, eftersom jag inte bara gjorde ovanstående hack innan jag kom iväg till stugan - utan även gjorde en skärmdump på resultatet och bloggade om det ...

I kommentarerna på mitt inlägg Houston, we have a problem:

"Å gud va trist å höra på alla tekniska gitarrister som ni nämt ovan... Slash har känslan :)
/Bejo"

Läste den och insåg att jag har hört det där resonemanget massor med gånger när det gäller musik och instrumenttrakterande. Teknik eller känsla. Som om de vore motsatser. Som om den ena uteslöt den andra.

Visst kan man ha känsla utan att vara jätteteknisk. Känsla är musikalitet, öra och fantasi.

Och visst kan man öva upp en grym teknik utan att ha känsla. Teknik är finslipad motorik och timmar av slit.

Problemet är när alla som blivit skickliga på sitt instrument per automatik kastas i facket "teknisk jävel utan feeling".

Och vad värre är, när varenda fantasilösa fummelfinger sägs besitta en sån "otrolig känsla".



Nej. Det hela är ett tramsigt romantiserande kring rockkonstnären. Den Jack Daniels- eller rödtjutspimplande tonpoeten som inte behöver kunna eller veta. Den som besitter den där själen vars uttryck redan är optimalt och oförvanskat - som går direkt från hjärtat till fingrarna.

Men utan teknik så blir den där känslan kvar i den skalle där den fötts. Med dålig teknik så blir känslans överföring snöpt, förminskad och handikappad.

Inte förrän tekniken är minst lika stor som känslan kan den där känslan förmedlas via ett instrument till andras öron precis som den var tänkt (eller känd).

Sen finns det såklart de som blivit så betagna av den vunna teknikens under att de skiter i den känsla de faktiskt besitter. Men de har också sin plats. Kanske inte så mycket för det musikaliska uttrycket, men som freakshow, kuriosa och måttstock.



Nu kan man förstås gå andra vägar än instrumentskicklighet för att förmedla sin känsla. Med en dator kan man stoppa tidens gång och pilla in sina toner på mikronivå. Detaljjustera deras timing och dynamik och skapa de mest virtuosa fraser. Man kan teckna ned sitt alster som noter på ett partitur och låta andra spela upp det precis så som känslan dikterat.

Men de exemplen är också hantverk. Många timmars inlärning av teknik. Erfarenhet och övning. Precis som det egna instrumenttrakterandet.

Man bör inte heller glömma bort att det finns ytterligare ett lager. Där mellan den medfödda fallenheten, musikörat och den eventuella känslan - nämligen teori.

Tonpoeten lägger massor av tid och möda på att hitta den där magiska tonen, och uppfinner därefter hjulet på nytt.

Människor har ägnat flera hundratals år åt att förstå musikens byggstenar och mekanik. Det är rätt korkat att inte ta del av åtminstone en del av den samlade kunskapen. Såklart inget måste. Men man slipper ödsla en hel massa tid och frustration på självklarheter.


Nej. Sluta romantisera kring uselt hantverk. Bakom varje förmedlad känsla finns en teknik att förmedla den.

Jag kom att tänka på en gammal tankenöt om en hungrig bokmal som jag måste dela med mig av. Först med rätt svar i kommentarerna vinner en ohygglig massa ära! :-D

(Om du känner till den sen tidigare kan du ju låta nån annan klura.)


I en bokhylla stod 7 volymer av ett uppslagsverk som vanligt sida vid sida. Inlagan i varje bok hade en tjocklek av 4 cm, och pärmens tjocklek var 5 mm på vardera sidan.

En hungrig bokmal åt sig hela vägen från första sidan i första boken till sista sidan i sista boken.

Hur lång sträcka åt sig bokmalen sammanlagt genom uppslagsverket?

(Ja, jag är lite barnslig idag :-)



EDIT: För de som inte har stenkoll på Michelangelos verk i Sixtinska kapellet så vill jag bara påpeka att jag endast har vinklat om riktningen på Guds pekande arm och lagt dit pratbubblan. Jag har INTE förminskat Adams mandom. Den är i original size.

Jag läser ännu en korkad och klyschig affirmatorisk visdomsordsharang på Facebook med uppmaning att "kopiera och klistra in på din egen status".

Ursäkta mig medan jag kräks lite i kulissen.

Hur fan är det fatt med er, medmänniskor? Lever ni sådana eländiga liv att kalkerade plattityder om att ni är toppen känns upplyftande på riktigt?

Att visa för omvärlden att man är bra med hjälp av en kopierad affirmation är ju som att visa hur kärnfrisk man är genom att hålla upp sin antibiotikakur.

Visdom my ass. Allt är bara utanpåverk om att du ska intala dig att du duger. Inget som får dig att tänka om, på riktigt. Här kommer mina visdomsord. Jag hittade på dem ganska precis nu. De är rätt kassa, men ändå hundra gånger bättre än den där smörjan ni klistrar runt:

1. Ta och skit i saker och ting ibland, och våga tala om att du skiter i det.

2. Det är okej att jobba så lite du har råd med.

3. Tro inte på allt skit du har hört.

4. Nej, du är inte lika snygg som Kate Beckinsale. Men din snubbe kan ändå inte få henne.

5. Prova att ha en påläst åsikt ibland. Det känns för jävla gött.

6. Kunskaper kan du, till skillnad från kanelbullar, med fördel stoppa i dig så många du orkar.

7. Universum är gigantiskt. Du är mycket liten och tämligen meningslös.

8. Meningen med livet är att hålla sig vid liv så man kan fylla livet med mening.

9. Knulla.

10. Gör slut med dina skitvänner och hitta bättre.

11. Hitta nåt du kan brinna för. Och brinn för det.

12. Stäng för fan av Let's Dance.


Eller ja... den där sista kanske var mer en åsikt än ett visdomsord. Men det skiter jag i.